Efter en veckan med bloggpaus så är jag nu tillbaka. Men dock inte lika mycket. Hade möte med min rektor och mina föräldrar idag. Där jag fick säga allt jag tyckte och kände om skolan. Allt jag sa tog dom åt sig. Så nästa vecka på måndag ska våran klass få sitta i kris samtal. Det är inte bara jag som inte känner mig välkommen in i klassen. Det finns folk i våran klass som skär sig bara för att dom känner sig värdelös då lite mindre än halva än våran klass bara vill förstöra för oss andra. Idag i skolan kunde jag inte hålla tyst längre. Så när alla killarna utan Willo satt och skrek ställde jag mig upp och skrek "vafan väx upp, det finns folk som vill lära sig något". Efter det blev jag kallad rövslickare, hora, bög och ja alla sådena ord. Men det kan jag ta. När ingen annan av tjejerna i våran klass vågar öppnar munnen så får jag göra det åt dom. För när vi tjejer är själva berättar dom hur dåligt dom mår bara för våran klass. Vi vet att detta är inte bara en persons fel. Men ja efter mitt lite ingrepp i klassen så har nu lärarna insett att vi menar allvar. Dom flesta killarna kränkerna lärarna så mycket varje dag att dom till och med kan räcka fingret åt dom och lärarna blir bara sårade men vågar inte säga något. Då har det gått för långt enligt mig. Till alla tjejer plus Willo i min klass. Tillsammans kan vi klara det. Vi måste bara stå på oss när det på måndag blir krissamtal. Rektorn, kuratorn, skolsköterskan och alla våra lärare som vi har varje vecka plus hela våran klass ska vara med. Det är sjukt att ni andra aldrig kan inse vad som håller på att hända innan flera stycken ligger på psyket och seriöst känner sig totalt utmattade och värdelösa för att vi dagliga får höra hur värdelösa vi är. Nej en sak är säker och det står jag för. 9:A på forsheda skolan har gått under. Nu hoppar jag att alla min klass tar åt sig och lyssnar på måndag för det är jag som har startat allt detta nu. För jag orkar inte att se dom flest i våran klass gråta, skrika dagligen. Det har gått för långt och rektorn höll med mig idag. Han förstod inte hur jag har orkat detta så här länge. Det har jag inte gjort men jag har bitit ihop. Man orkar inte hur mycket som helst. Så alla ni som hatar mig efter detta, fine det skiter jag i. För att vi alla ska orka dom sista månader som vi har kvar tillsammans måste alla anstränga sig även jag. Men det har jag gjort hela tiden men inte fått något tillbaka. Snälla ge detta ett försök, jag vill bara hjälpa klassen. För att vi ska slippa att det ska rinna blod, tårar och annat varenda dag. Kom gärna med åsikter kring detta. Men ni ska veta att taskiga kommentarer om att jag inte har rätt att reagera som jag gör kan ni bespara er på.