Mitt namn är då Louise Anna Nilsson Liljeflod. Jag bor i södra delen av Sverige. Här lever jag livet på en jordbruksgård om man nu kan kalla det så. Det är en stor gård med stor ladugård och många garage och ett stort hus. En föredetta bondgård kanske man kan kalla det. Här lever jag livet med min pappa. Farmor bor även i samma hus då detta är som ett parhus.  Jag bor hos min pappa sedan den 6 September (2009). Min mamma bor dock kvar i Umeå, där hon bor med min lillebror. Självklart saknar jag dom jätte mycket :) Men ja det är tur att det finns internet, telefon och resor så att man får höra ifrån dom / träffa dom.

Jag har alltid tyckt att det är roligt att bo nära farmor och farfar. Men förra året (2008) i September mådde farfar verkligen inte bra. Senare den natten ramlade han ur sängen och slog då i huvudet mycket svårt. Efter det har han aldrig blivit sig själv. Han sitter nu i rullstol, och bor just nu tillfälligt på ett ålderdomshemmet  Bredäng ungefär 3 kilometer från oss. För farmor  fick även hon inse till slut att hon inte kunde hjälpa han med allt det han behöver dagligen. Men självklart hoppas vi alla på att han ska få komma hem snarast. Han har faktiskt gjort stora framsteg dom senaste månaden. Nu pratar han, han kör rullstolen med benen fram och tillbaka, han har börjat ta kontakt med människor och börjar först nu inse att han faktiskt lever. Det är nu man ser framåt emot träffarna med han varje vecka. För nu ser man en helt annan farfar än vad han varit under året. Min farfar och farmor har alltid betytt  oerhört mycket för mig. Dom har alltid ställt upp för mig vad som. Så jag har lovat mig själv att nu när farfar mår dåligt så ska jag verkligen finnas där för han. Jag ringer han dagligen och pratar lite skit. Det är vad han tycker är roligt. Sen då vi brukar hälsa på han brukar vi kolla tidningen med han. Det är verkligen inte roligt att se han må dåligt men ja som han själv säger: Här har jag det bra, här har jag mina vänner. Han börjar först nu trivas på Bredäng men det är efter att vi pratat med dom. För i början av hans tid där blev han behandlat som värsta idioten. Han är mycket smartare än vad folk verkar tro. Jag älskar verkligen er Farmor och Farfar :).

Min skola heter Forshedaskolan. Här började jag i September (2009) . Det är nog ingen skola jag skulle rekomendera för andra. För denna skolan är en av dom tjugo sämsta i hela Sverige enligt en undersökning som gjorts. Men ja som sagt skolplikt kallas det, och då måste man gå dit hur det än känns. Enda sedan första dagen har jag inte trivts så bra där. Men jag har mina vänner dock inte i samma klass som jag och det är dom som får mig att gå till skolan och vilja kämpa varje dag. Oftast brukar det vara småskolor där skitsnacket är som värst men jag tycker inte min skola är så liten men ja frågan är om någon på våran skola är ärlig. Eller jo det är klart det finns dom som är snälla och så. Men ja bara att jag är sjuk mycket så blir det lätt att jag får mer skit än andra.

Om man nu ska gå in på varför jag är sjuk så ofta. Så är det att jag har ganska svår astma. Som nu börjar utvecklas mer och mer hela tiden. Eftersom det är mycket parfym och damm i skolan så har min kropp börjat utveckla allergi mot det. Jag har aldrig tidigare varit känslig för sånt. Men nu efter lite mer än 3 månader på den skolan så har min allergi börjat utvecklas stort. Det är inget positivt. Jag har börjat få svårt att andas i skolan. Får ofta gå ut och andas i den friska luften. Jag får astma anfall på astma anfall hela tiden. Men ja skolan kan inte göra så mycket mot det egentligen. För innerst inne tror jag det är ventilationen i skolan som det är fel på, men ja sånt tänker dom väl inte på. Sen har dom satt parfymförbud på skolan men hur många följer det egentligen. Ingen skulla jag gissa, eller jo dom som är allergiska mot det. Jag har flera gånger varit med om att folk sprayer det på ens skåp. Förutom svår astma är jag även allergisk mot mjölksocker. Det har i sin tur utvecklat att min kropp fått kalkbrist så just nu har jag en massa vita prickar på naglarna. Så just nu består mitt liv av mycket sjukhusbesök och mycket plugg hemma. Inte det roligaste precis.

I övrigt är jag väl den dära typiska tonårstjejen som gillar det mesta som tonårstjejer gör. Men lite udda saker. Jag tycker hellre om att vara ute i naturen och lite skit under naglarna är inget jag bryr mig om. Jag och mina kompisar har kanske lite annorlunda intressen mot vad andra tonårstjejer har. Men det är inget som stör oss eller andra. För jag och mina kompisar tillsammans kan inte betyda annat än super mycket skratt men även tårar ibland. Inför mina vänner, ja dom jag kallar för vänner kan jag verkligen vara mig själv, prata om allt och behöver inte vara exakt som dom utan jag bli tagen för den jag är. Detta är en mycket skön känsla och jag vet att många av oss ungdomar men även vuxna och äldre känner sig ofta värdelösa. Men ja som sagt det är helt normalt och det har jag nu äntligen insett. Efter många år på BUP - Barn och Ungdoms Psykiastrin är jag nu på benen igen. Annars finns det inte mycket att säga om mig förutom att jag är en glad, sprallig och jordnära person :)

I denna bloggen kommer jag att skriva om mitt liv som mer sjuk än vanligt. Men även om mitt vardagliga liv, mina intressen och allt som gör mig glad :) Min blogg är som min dagbok. Där jag skriver allt vad jag tycker och tänker.